Svårighet som uppstod: Vi hade så himla olika bakgrunder i kollegiet, vilket kunde göra arbetet väldigt tungrott! Det var så olika hur långt kommen varje person var i processen att utmana sina egna normer. och det kunde ibland bli frustrerande att vi stagnerade i ganska triviala diskussioner, tex i arbetslaget. Ibland dominerades samtalet av ganska löjliga diskussioner. Det kunde bli som en dragkamp, där några diskuterade "Hur ska vi kunna arbeta med att införliva detta" och andra sidan ungefär diskuterade "Jag tänker inte säga hen". Samtidigt finns det ju något bra i att vi har diskuterat de här "triviala" sakerna, det behövdes kanske då. Vissa verkar mer mottagliga för förändring än andra, men vet inte hur det hade kunnat göras annorlunda. --> Åse, när du var moderator i diskussionerna tyckte jag att det var annorlunda, du är väldigt krass, konkret och koncis i att "Här är vissa saker vi inte kan kompromissa med" så går vi vidare. Det hjälpte där och då jättemycket! Sen var det svårt att hålla den fanan uppe.. För det behövs ju. Jag upplevde det som avväpnande, andra kanske upplevde det som provocerande, jag vet inte. Det är ju det man längtar efter litegrann, att någon med kunskap och som kan hjälpa oss, att vi hamnar så mycket i det personliga, att "Ja så har jag sagt i alla dessa år, så jag har svårt att förändra mig.." Det är jättemycket kopplat till så många känslor, så ibland när vi sitter allihop så känns det som att vi är den tystaste skolan ever! Folk kanske inte vågar säga det de egentligen tänker! Men det kanske inte är negativt egentligen, den osynliga överenskommelsen här är väl att folk inte får vara hur personliga som helst, och det tycker inte jag måste vara negativt.