Please enable JavaScript.
Coggle requires JavaScript to display documents.
Vetenskapens utveckling (astronomi) (Antiken (och att en "…
Vetenskapens utveckling (astronomi)
Antiken
och att en "motjord" rörde sig kring en osynlig centraleld
Den dominerande tanken bland antikens greker, Anaximander, Parmenides, Anaxagoras, var dock att jorden befann sig i centrum av ett klotformat universum.
Pythagoréerna trodde att jorden var ett klot som tillsammans med de andra himlakropparna
Under 5:e och 4:e århundradena f.Kr. skapades den världsbild som i sina huvuddrag skulle gälla bland de bildade i västerlandet genom hela medeltiden. Eudoxos, Kallippos och Aristoteles beskrev universum som ett system av himlasfärer med jorden i mitten. Stjärnorna var fästade på en sfär som vred sig ett varv runt jorden varje dygn. Planeternas och månens omlopp krävde invecklade system av sfärer som var kopplade till varandra.
Enligt Herakleides från Pontus roterar jorden kring sin axel. Aristarchos från Samos spekulerade om att jorden rör sig kring solen; han gjorde även ett försök att mäta avståndet till månen.
Antikens astronomi nådde sin höjdpunkt med Ptolemaios. I hans ”Almagest” från ungefär 140 e.Kr. finns en detaljerad analys av planetrörelserna, med grundtanken att de kan beskrivas som små cirkulära banor (epicykler) vilka bärs runt av större sfärer (deferenter). Ptolemaios’ världssystem var endå en rent matematisk konstruktion, skapad utan avsikt att beskriva planetsystemets fysikaliska byggnad.
Medeltiden
Nya läroböcker förmedlade teorierna från Ptolemaios. Från 1200-talet utövade även Aristoteles ett mäktigt inflytande över astronomins utveckling.
I 1300-talets Paris diskuterades nya idéer kring tyngdkraften och kroppars rörelse; Buridan och Oresme formulerade hypoteser som stred mot den aristoteliska naturläran och förebådade en ny fysik. Oresme övervägde möjligheten att jorden kan rotera kring sin egen axel.
tanken förekom att det kan finnas en oändlig världsrymd utanför fixstjärnesfären. Flera forskare och filosofer tycks ha räknat med möjligheten att jorden kanske inte är universums medelpunkt, bland dem Nicolaus Cusanus
1700-1800 talet
Under 1600- och 1700-talen mognade insikten att solen är en stjärna bland alla andra stjärnor i universum.
År 1718 noterade Halley att vissa stjärnor hade förflyttat sig över himlavalvet sedan antiken
William Herschel observerade dubbelstjärnor och stjärnhopar, gjorde kataloger över nebulosor och försökte att räkna stjärnor i olika riktningar bestämma formen hos det stjärnsystem (Vintergatan) i vilket solen befinner sig.
Under 1820-talet blev det klarlagt att Newtons tyngdlag gällde även för dubbelstjärnorna, vilket antydde att fysikens lagar är giltiga för hela universum.
1500-1600 talet
Copernicus skapade sin heliocentriska världsbild
Han ansåg att himlakropparna måste röra sig i fullkomliga cirklar och att universum omsluts av en fixstjärnesfär, men han förmodade att solen snarare än jorden var världsalltets medelpunkt.
Under senare delen av 1500-talet möter vi på nytt tanken att stjärnorna är ”solar”, utspridda i ett oändligt rum (Thomas Digges, 1576).
Newton
Väldigt viktig person inom fysiken. och astronomin
Newton formulerade gravitationslagen 1665 och skapade med sin ”Principia” (1687) en allmängiltig teori för hur kroppar rör sig under inverkan av tyngdkraften
Hans bok innebar ett av de mest märkbara genombrotten i vetenskapens historia.
1900 talet
Nya, stora teleskop och en allt mer avancerad mätapparatur gav förutsättningarna för astronomins snabba utveckling under 1900-talet.
I början av 1930-talet konstaterade Jansky att Vintergatan sänder ut radiobrus.
Shapley lyckades visa (1918) att solen befinner sig långt från Vintergatans centrum,